Det som tynger ner mig mest är nog just det där med att stå vid sidan om. Att inte kunna hjälpa den som står mig allra närmast. Att inte kunna bota, och att inte få veta vad framtiden har att ge. Att se mamma så sjuk. När varje dag är en kamp mot smärta och ovisshet så är det ganka svårt att hitta styrkan till att fortsätta kämpa. Att hitta menigen med livet.

För ett par år sedan fick mamma diagnosen MS. Hur mycket sjukdomen påverkar en peron är individuellt, men på mamma tar den hårt. Då det hade gått för lång tid innan hon fick sin diagnos så fanns det ingen bromsmedecin. Vilket innebär att hon sakta men säkert blir allt sämre. Sjukdomen tar ifrån henne allt. Hon är sängbunden och lam från midjan och neråt. Det enda som egentligen fungerar är huvudet, även om minnet kanske sviker ibland. Man skulle kunna säga att hon har blivit bebis på nytt. Jag vet hur mycket hon hatar att vara beroende av andra personer, men ibland har man inget eget val. Jag önskar att jag kunde stanna tiden så att det åtminstonde stoppar här. För även om det är tufft så vet jag att jag har henne i mitt liv. Men allt eftersom tiden går blir framtiden osäkrare. Jag vet inte hur länge jag får säga mamma, och få ett svar tillbaka. Det gör ont att se henne så sjuk, och jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv VARFÖR? Men sedan tänker jag att mamma ser ju ljust på livet. Hon är nöjd för att hon får leva och se oss utvecklas. Det är just den där lilla skenet som får mig att orka gå ett steg till. För mamma är min förebild. Hon är min kämpe och hon är min hjälte. Det finns ingen som jag är så stolt över som henne. Om hon orka, så gör jag det också.

Det är konstigt det där. Att man efter 10 år som nykter alkoholist väljer att sabotera sin andra chans till ett normalt liv. Att man vägrar att inse hur mycket den där föbannade alkoholen förstör, inte minst för personen i fråga. Men den förstör också för en hel familj. Att det finns något som tynger ner en person så mycket att den är beredd att sätta livet på spel är fruktansvärt. Det gör så ont att se på när en person som står mig så nära sakta men säkert försvinner. Att spriten helt plötsligt går före familjen. Att ingenting spelar någon roll längre. Men jag kan förstå. Efter allt som har hänt så är det svårt att hitta tröst.

- För jag antar att det är det du söker?

Jag antar att du ser spriten som den enda utvägen för att orka med allt. Men du måste också förstå hur mycket skada den gör. Om du bara visste hur stolt jag va över dig när du bestämde dig för att sluta första gången. Det var en befrielse för oss alla.

-Kan du inte göra det igen, innan det är för sent?

Men tiden börjar rinna ut i sanden. Den står inte stilla och den går heller inte att vrida tillbaka. Den enda som kan lösa det här är du. Men jag hjälper dig mer än gärna. Jag lovar dig att vi ska kämpa tillsammans. Fast det är fortfarande du som måste ta första steget. Jag orkar inte med allt gnäll längre, jag orkar inte med dina lögner och jag orkar inte med ditt humör. Men Jag vill inte att du ska dö. Jag behöver dig. Jag älskar dig. Ingenting skulle fungera om du försvann. Du behövs här hemma. Utan dig är jag ingen. Om du försvinner så försvinner jag.

Min högsta önskan är att du vågar leva igen. Att du väljer din familj framför drickandet och att du får bli frisk. Jag finns här för dig, vi finns här för dig.

2011-03-11 var dagen då den starkaste stjärnan slocknade och den finaste ängeln blev född.

Tre långa år har gått sedan du tog dina sista andetag och lämnade jorden. Men inte bleknar minnena för det. Inte heller blir saknaden mindre. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig. Jag tänker på allt det vi hade tillsammans, allt vi gjorde och allt vi fick gå igenom. Nu måste jag klara det själv. Även om jag vet att du är med mig och ser varje steg jag tar, så är det svårt att acceptera att du är så långt bort. Du hade ju en sådan stor plats i mitt liv, i mitt hjärta. Men jag försöker att ta en dag i taget och jag försöker intala mig själv att du har det bättre nu.
-För det har du, eller hur?
Jag har hört att det inte finns några bekymmer i himlen och att man återförenas med dom som fick sina vingar tidigare. Du är mer än värd det morfar. Du är värd att få vara fri. Men bara tanken av att du inte är här gör så förbannat ont. Jag har lovat mig själv att jag ska vara stark, för det var precis det du ville. Men ibland räcker inte orken till och jag hoppas att du förstår det. Men jag försöker verkligen.
Jag vill egentligen bara säga att jag saknar dig så frukansvärt mycket och att tiden aldrig kommer kunna fylla det tomrum som du lämnade kvar.
Och du... den där stora platsen som du hade i mitt hjärta.... Den kommer alltid att tillhöra dig.
Jag älskar dig min ängel, inom mig kommer du alltid att leva vidare.

Att leva sitt liv efter sina egna drömmar och mål är för dom flesta en självklarhet. Jag gjorde det en gång i tiden. Jag visste precis vad jag ville med mitt liv, och jag visste hur jag skulle göra för att nå mina mål. Men det var då. Nu inser jag hur skört livet egentligen är, och hur snabbt allt kan vändas upp och ner. När verkligheten kom ikapp så brast allt.

Det sista året på gymnasiet skulle ha varit det bästa. Studentens lyckliga dagar var inom räckhåll och allt skulle ha varit helt fantastiskt. Men... det blev ett rent helvete. Det var då jag insåg hur mycket jag hade gått igenom utan att faktiskt känna efter. När alla tankar istället kom på en och samma gång så blev det kaos. Jag orkade ingenting och jag ville bara bort från allt. Från att ha varit glad och positiv blev jag deppig och tillbakadragen. Jag ville bara vara ifred och det som en gång var viktigt för mig spelade inte längre någon roll. Jag slutade leva. Jag såg ingen väg ut ur mörkret. Men jag ville inte inte visa någon hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag lyckades nog ganska bra med att dölja det hemma, men i skolan gick det sämre. Men jag ville inte berätta för någon, jag var rädd för konsekvenserna. Men alla människor har en gräns. En gräns för hur mycket man klarar av på egen hand. Jag nådde den gränsen till slut. Jag orkade inte hålla allt inom mig längre. Jag ville få tillbaka livet. Jag ville hålla mina vänner utanför och  jag hoppades på att någon vuxen skulle ha lite mer livserfarenhet. Så jag valde en person som fick mig att känna mig trygg och som jag hade förtroende för. Många samtal senare började jag att se ljuset igen. Jag fick tillbaka lusten och det började att kännas lite lättare.Jag har fortfarande dagar då livet känns orättvist, tungt och jobbigt. Men jag försöker att se det positiva, och jag tänker ofta tillbaka på alla kloka råd som jag fick av den personen som hjälpte mig på rätt väg. En dag ska jag börja leva för mig själv igen. En dag ska jag uppfylla mina drömmar och då ska ingenting få stoppa mig. Men vägen dit får ta den tid det tar.Så länge som jag är omringad  av personer som får mig att må bra och som finns där i alla väder så kommer jag att komma tillbaka starkare än någonsin. Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner, och jag vet vilka som är beredda att lyssna på mig dom dagarna då livet känns sådär fruktansvärt orättvist.

Och till alla andra som känner igen sig:

- Livet kan vara tufft och kännas helt jävla värdelöst. Det gör det för alla. Vissa personer råkar bara få lite för mycket av det onda.  Men med det onda följer också något gott. För varje gång man trillar ner i den där mörka gropen så kommer man upp tusen gånger starkare. Men för att kunna komma upp så behöver man bearbeta det som har hänt. Att dela med sig av sin historia kan vara svårt, men jag vet att det hjälper. Men det är bara DU som kan bestämma dig för att ta nya tag i livet. Det är bara DU som kan bestämma att livet är värd en andra, tredje , fjärde och kanske femte chans. Mitt råd är att ge livet så många chanser att det inte längre har några fler motgångar att ge. Den dagen kommer att komma om man är beredd på att vänta. Jag är bereedd på att vänta. När den dagen kommer så ska jag se tillbaka på allt med ett leende på läpparna, och tänka att det inte finns något som jag inte klarar av. OCH KAN JAG, SÅ KAN DU!