Att leva sitt liv efter sina egna drömmar och mål är för dom flesta en självklarhet. Jag gjorde det en gång i tiden. Jag visste precis vad jag ville med mitt liv, och jag visste hur jag skulle göra för att nå mina mål. Men det var då. Nu inser jag hur skört livet egentligen är, och hur snabbt allt kan vändas upp och ner. När verkligheten kom ikapp så brast allt.

Det sista året på gymnasiet skulle ha varit det bästa. Studentens lyckliga dagar var inom räckhåll och allt skulle ha varit helt fantastiskt. Men... det blev ett rent helvete. Det var då jag insåg hur mycket jag hade gått igenom utan att faktiskt känna efter. När alla tankar istället kom på en och samma gång så blev det kaos. Jag orkade ingenting och jag ville bara bort från allt. Från att ha varit glad och positiv blev jag deppig och tillbakadragen. Jag ville bara vara ifred och det som en gång var viktigt för mig spelade inte längre någon roll. Jag slutade leva. Jag såg ingen väg ut ur mörkret. Men jag ville inte inte visa någon hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag lyckades nog ganska bra med att dölja det hemma, men i skolan gick det sämre. Men jag ville inte berätta för någon, jag var rädd för konsekvenserna. Men alla människor har en gräns. En gräns för hur mycket man klarar av på egen hand. Jag nådde den gränsen till slut. Jag orkade inte hålla allt inom mig längre. Jag ville få tillbaka livet. Jag ville hålla mina vänner utanför och  jag hoppades på att någon vuxen skulle ha lite mer livserfarenhet. Så jag valde en person som fick mig att känna mig trygg och som jag hade förtroende för. Många samtal senare började jag att se ljuset igen. Jag fick tillbaka lusten och det började att kännas lite lättare.Jag har fortfarande dagar då livet känns orättvist, tungt och jobbigt. Men jag försöker att se det positiva, och jag tänker ofta tillbaka på alla kloka råd som jag fick av den personen som hjälpte mig på rätt väg. En dag ska jag börja leva för mig själv igen. En dag ska jag uppfylla mina drömmar och då ska ingenting få stoppa mig. Men vägen dit får ta den tid det tar.Så länge som jag är omringad  av personer som får mig att må bra och som finns där i alla väder så kommer jag att komma tillbaka starkare än någonsin. Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner, och jag vet vilka som är beredda att lyssna på mig dom dagarna då livet känns sådär fruktansvärt orättvist.

Och till alla andra som känner igen sig:

- Livet kan vara tufft och kännas helt jävla värdelöst. Det gör det för alla. Vissa personer råkar bara få lite för mycket av det onda.  Men med det onda följer också något gott. För varje gång man trillar ner i den där mörka gropen så kommer man upp tusen gånger starkare. Men för att kunna komma upp så behöver man bearbeta det som har hänt. Att dela med sig av sin historia kan vara svårt, men jag vet att det hjälper. Men det är bara DU som kan bestämma dig för att ta nya tag i livet. Det är bara DU som kan bestämma att livet är värd en andra, tredje , fjärde och kanske femte chans. Mitt råd är att ge livet så många chanser att det inte längre har några fler motgångar att ge. Den dagen kommer att komma om man är beredd på att vänta. Jag är bereedd på att vänta. När den dagen kommer så ska jag se tillbaka på allt med ett leende på läpparna, och tänka att det inte finns något som jag inte klarar av. OCH KAN JAG, SÅ KAN DU!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det som tynger ner mig mest är nog just det där med att stå vid sidan om. Att inte kunna hjälpa den som står mig allra närmast. Att inte kunna bota, och att inte få veta vad framtiden har att ge. Att se mamma så sjuk. När varje dag är en kamp mot smä...

Det är konstigt det där. Att man efter 10 år som nykter alkoholist väljer att sabotera sin andra chans till ett normalt liv. Att man vägrar att inse hur mycket den där föbannade alkoholen förstör, inte minst för personen i fråga. Men den förstör ocks...

2011-03-11 var dagen då den starkaste stjärnan slocknade och den finaste ängeln blev född. Tre långa år har gått sedan du tog dina sista andetag och lämnade jorden. Men inte bleknar minnena för det. Inte heller blir saknaden mindre. Det går inte en...