Det som tynger ner mig mest är nog just det där med att stå vid sidan om. Att inte kunna hjälpa den som står mig allra närmast. Att inte kunna bota, och att inte få veta vad framtiden har att ge. Att se mamma så sjuk. När varje dag är en kamp mot smärta och ovisshet så är det ganka svårt att hitta styrkan till att fortsätta kämpa. Att hitta menigen med livet.

För ett par år sedan fick mamma diagnosen MS. Hur mycket sjukdomen påverkar en peron är individuellt, men på mamma tar den hårt. Då det hade gått för lång tid innan hon fick sin diagnos så fanns det ingen bromsmedecin. Vilket innebär att hon sakta men säkert blir allt sämre. Sjukdomen tar ifrån henne allt. Hon är sängbunden och lam från midjan och neråt. Det enda som egentligen fungerar är huvudet, även om minnet kanske sviker ibland. Man skulle kunna säga att hon har blivit bebis på nytt. Jag vet hur mycket hon hatar att vara beroende av andra personer, men ibland har man inget eget val. Jag önskar att jag kunde stanna tiden så att det åtminstonde stoppar här. För även om det är tufft så vet jag att jag har henne i mitt liv. Men allt eftersom tiden går blir framtiden osäkrare. Jag vet inte hur länge jag får säga mamma, och få ett svar tillbaka. Det gör ont att se henne så sjuk, och jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv VARFÖR? Men sedan tänker jag att mamma ser ju ljust på livet. Hon är nöjd för att hon får leva och se oss utvecklas. Det är just den där lilla skenet som får mig att orka gå ett steg till. För mamma är min förebild. Hon är min kämpe och hon är min hjälte. Det finns ingen som jag är så stolt över som henne. Om hon orka, så gör jag det också.

Det är konstigt det där. Att man efter 10 år som nykter alkoholist väljer att sabotera sin andra chans till ett normalt liv. Att man vägrar att inse hur mycket den där föbannade alkoholen förstör, inte minst för personen i fråga. Men den förstör också för en hel familj. Att det finns något som tynger ner en person så mycket att den är beredd att sätta livet på spel är fruktansvärt. Det gör så ont att se på när en person som står mig så nära sakta men säkert försvinner. Att spriten helt plötsligt går före familjen. Att ingenting spelar någon roll längre. Men jag kan förstå. Efter allt som har hänt så är det svårt att hitta tröst.

- För jag antar att det är det du söker?

Jag antar att du ser spriten som den enda utvägen för att orka med allt. Men du måste också förstå hur mycket skada den gör. Om du bara visste hur stolt jag va över dig när du bestämde dig för att sluta första gången. Det var en befrielse för oss alla.

-Kan du inte göra det igen, innan det är för sent?

Men tiden börjar rinna ut i sanden. Den står inte stilla och den går heller inte att vrida tillbaka. Den enda som kan lösa det här är du. Men jag hjälper dig mer än gärna. Jag lovar dig att vi ska kämpa tillsammans. Fast det är fortfarande du som måste ta första steget. Jag orkar inte med allt gnäll längre, jag orkar inte med dina lögner och jag orkar inte med ditt humör. Men Jag vill inte att du ska dö. Jag behöver dig. Jag älskar dig. Ingenting skulle fungera om du försvann. Du behövs här hemma. Utan dig är jag ingen. Om du försvinner så försvinner jag.

Min högsta önskan är att du vågar leva igen. Att du väljer din familj framför drickandet och att du får bli frisk. Jag finns här för dig, vi finns här för dig.