Det är konstigt det där. Att man efter 10 år som nykter alkoholist väljer att sabotera sin andra chans till ett normalt liv. Att man vägrar att inse hur mycket den där föbannade alkoholen förstör, inte minst för personen i fråga. Men den förstör också för en hel familj. Att det finns något som tynger ner en person så mycket att den är beredd att sätta livet på spel är fruktansvärt. Det gör så ont att se på när en person som står mig så nära sakta men säkert försvinner. Att spriten helt plötsligt går före familjen. Att ingenting spelar någon roll längre. Men jag kan förstå. Efter allt som har hänt så är det svårt att hitta tröst.

- För jag antar att det är det du söker?

Jag antar att du ser spriten som den enda utvägen för att orka med allt. Men du måste också förstå hur mycket skada den gör. Om du bara visste hur stolt jag va över dig när du bestämde dig för att sluta första gången. Det var en befrielse för oss alla.

-Kan du inte göra det igen, innan det är för sent?

Men tiden börjar rinna ut i sanden. Den står inte stilla och den går heller inte att vrida tillbaka. Den enda som kan lösa det här är du. Men jag hjälper dig mer än gärna. Jag lovar dig att vi ska kämpa tillsammans. Fast det är fortfarande du som måste ta första steget. Jag orkar inte med allt gnäll längre, jag orkar inte med dina lögner och jag orkar inte med ditt humör. Men Jag vill inte att du ska dö. Jag behöver dig. Jag älskar dig. Ingenting skulle fungera om du försvann. Du behövs här hemma. Utan dig är jag ingen. Om du försvinner så försvinner jag.

Min högsta önskan är att du vågar leva igen. Att du väljer din familj framför drickandet och att du får bli frisk. Jag finns här för dig, vi finns här för dig.