Det som tynger ner mig mest är nog just det där med att stå vid sidan om. Att inte kunna hjälpa den som står mig allra närmast. Att inte kunna bota, och att inte få veta vad framtiden har att ge. Att se mamma så sjuk. När varje dag är en kamp mot smärta och ovisshet så är det ganka svårt att hitta styrkan till att fortsätta kämpa. Att hitta menigen med livet.

För ett par år sedan fick mamma diagnosen MS. Hur mycket sjukdomen påverkar en peron är individuellt, men på mamma tar den hårt. Då det hade gått för lång tid innan hon fick sin diagnos så fanns det ingen bromsmedecin. Vilket innebär att hon sakta men säkert blir allt sämre. Sjukdomen tar ifrån henne allt. Hon är sängbunden och lam från midjan och neråt. Det enda som egentligen fungerar är huvudet, även om minnet kanske sviker ibland. Man skulle kunna säga att hon har blivit bebis på nytt. Jag vet hur mycket hon hatar att vara beroende av andra personer, men ibland har man inget eget val. Jag önskar att jag kunde stanna tiden så att det åtminstonde stoppar här. För även om det är tufft så vet jag att jag har henne i mitt liv. Men allt eftersom tiden går blir framtiden osäkrare. Jag vet inte hur länge jag får säga mamma, och få ett svar tillbaka. Det gör ont att se henne så sjuk, och jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv VARFÖR? Men sedan tänker jag att mamma ser ju ljust på livet. Hon är nöjd för att hon får leva och se oss utvecklas. Det är just den där lilla skenet som får mig att orka gå ett steg till. För mamma är min förebild. Hon är min kämpe och hon är min hjälte. Det finns ingen som jag är så stolt över som henne. Om hon orka, så gör jag det också.